Det var en gång en förlossning

Vi satt där på sängen i fullkomlig och hjärtskärande chock. Man kanske skulle starta en blogg sa Albert. Det kändes väldigt långt bort. Det där vanliga livet som måste komma igen någon gång.

Jag vet inte om det kommer bli någon blogg eller inte, men en del av er närmsta undrar kanske hur det hela gick till. Så här kommer den – hela brokiga historian om hur vi fick våran Melker och hur han började bli en del av våra liv.

Onsdag 1/1

Det hela börjar med en liten teckningsblödning som sätter tankarna i rullning, även om det är helt normalt och jag hade det med Lova vid precis samma tid.

Torsdag 2/1

Kan inte riktigt släppa kännslan av att det är dags att börja förbereda. Packar BB väskan trots att det är 29 dagar till planerad nedkomst.

Fredag 3/1

Jag är ute och äter med Rebecka och några vänner. Känner att det är full aktivitet i magen och börjar ”dra” lite som det inte gjort tidigare. Skojjar om hur vi skall få hem bilen om det sätter igång. Jag är väldigt glad så här i efterhand att jag hann iväg på denna middagen. Det blir ju ett tag till nästa krogbesök J

Just hemkommen från tjejkvällen. 

Åker hem vid 23 tiden och vid 00-01 drar värkarna igång så smått. Inser att det nog är dags men försöker att sova.

Lördag 4/1

Vaknar vid 03. Nu går det inte att ta miste. Men shit, jag är ju inte alls förberedd! Jag skall ju på förlossningskurs först om 4 dagar! Hur var det nu det var med allting?

Tar fram telefonen och läser snabbt igenom 1177 (landstingets sida) på förlossningens olika stadier, smärtstillning och framförallt: när är det nu man skall åka in?

Installerar en värktimer på telefonen också. Hur klarade man sig utan det förr?

Resultatet är entydigt. Ca 3,5 minut mellan värkarna. Vid 2-3 skall man åka in. När skall jag väcka Albert? Hur länge kan det hålla på så här? När skall man ringa Alberts föräldrar?

Albert vaknar och inser att det faktiskt är på allvar. Vi ligger och dividerar och räknar lite innan vi ringer Alberts föräldrar vid 05.

7.45 ringer vi förlossningen och slänger oss i bilen. Har jag väntat för länge? Hoppas vi hinner ned till Varberg. Värkarna är verkligen starka nu. Värkar måste vara den konstigaste formen av förväntan och glädje.

Vi hinner. Undersökning efter ankomst: 8cm – underbart. Då väntade vi tillräckligt länge i alla fall. Det här blir ingen 30 timmars historia.

11.36 kommer lilleman. Det hela går som en dans och vi gråter det sedvanliga glädjetårana och skålar i äppeljuice. Personalen har gjort ett helt fantastiskt coachnings jobb och jag känner mig stolt över mig själv.

Melker 2 timmar gammal

Pappa & Melker på förlossningen.

Melker genomgår en läkarundersökning eftesom han är 4 veckor tidigt. Sen blir resten av dagen blir bara mys. Barnläkaren vill titta till i morgon igen för att se att allt ser ok ut.

I början gjorde det väldigt ont att tänka på och se bilder från den här eftermiddagen. Allt var så bra och vi var så himla lyckliga. Men det går lättare och lättare allt som tiden går.

Söndag 5/1

10.30: Det är morgon. Vi har sovit bra och ätit frukost och det är dags att besöka läkaren. En ren rutinundersökning i våra ögon.

Läkaren gör som de alltid brukar. Lyser och vänder och tittar och drar. Inga konstigheter. När han är klar ber han oss sätta oss ned. Han ser lite bister ut, men det har han gjort sedan vi träffade honom dagen innan. Han är nog en bister person.

Läkaren: ”Har ni funderat på att han har ett speciell utseende?”

Tiden står stilla.

Vi: ”..nej”

Minns inte de exakta orden därefter, men det var något liknande:

Läkaren: ”Han har endel karakterisktiska drag av morbus down”

Vi: ”Morbus down?”

Läkaren: ”Downs syndrom”

Vi: ”Nja, de sa att han var lite svullen om ögonen efter förlossningen. Och de kan ju se lite tilltryckta ut. Vi har ju inte så stor erfarenhet av vad som är normalt”

Läkaren: ”Jag ser en hel del tecken som tyder på det. Tungan är större än normalt. Ögonen karakteristiska. Och han är lite slapp i musklerna.” Sedan letar han efter en linje i handflatan som ofta ser ut på ett speciellt sätt hos Downs barnen. Han hittar den inte eftersom Melker är så torr.

Läkaren: ”För att vara säker måste vi göra ett test. Det kommer att ta ca 5-6 dagar eftersom det är långhelg. Men vi tittar på honom igen imorgon så kan det hända att man ser dragen tydligare. Men som jag ser det så är det högst troligt ”

Han försöker lyssna på hjärtat eftersom det är vanligt att de här barnen har hjärtfel. Men Melker är för liten för att han skall höra något. Man får kolla igen imorgon.

Världen snurrar runt. En tom grå värld. Det finns inga tankar. Bara en grå massa. Och tyngd. Så mycket tyngd. Det här händer inte. Det är bara på film sånt här händer. Snart förvinner det här och så blir allt som vanligt igen.

Men det gör det inte.

Vi pratar lite med läkaren. Om att det är positivt att hans muskler ändå är i rätt starka. Om att livet för de här barnen nuförtiden har alla möjligheter att bli fantastiskt bra.

Min första kommentar är att det kommer att ta sådan tid och energi. Och att han inte kommer att kunna ge oss några barnbarn. Helt galet så här i efterhand. Jag pratar massa. Albert sitter helt förstelnad.

Efter en stund säger jag: ”Jag vill bara gå tillbaka till rummet och få bryta ihop”

Vi går tillbaka. Men vi bryter inte ihop. Det går inte. Vi vill. Men det går inte. Det är bara tomt och grått. Och tungt. Det finns fortfarande inga tankar.

Vi pratar. Några av mina första tankar är rädslan för att det skall splittra mig och Albert. Sådant har jag sett på TV. Vi pratar om det. Albert säger att det kanske kommer att stärka oss istället. Det är så klokt. Jag älskar honom för det där orden. Så ofantligt mycket. Han kommer inte lägga benen på ryggen och förvinna från allt det jobbiga.

Vi pratar mera. Vi vill båda gråta hejdlöst. Men det kommer bara några tårar.

11:26: Vi ringer våra föräldrar. De blir såklart ledsna men uppmuntrar oss och ger oss allt stöd de kan.

Nu börjar så sakta tankarna komma. Det är inte roliga tankar. Allt som snurrar i huvudet är hur svårt och jobbigt allt kommer att bli. Och det som är allra tydligast är den extrema sorgen över att det inte blev som vi tänkt. Familjemiddagarna, semestrarna, skolan.. så mycket detaljer.

Jag återkommer ofta till känslan att jag bara vill lämna tillbaka Lilleman och åka hem och skaffa ett nytt barn. Det här var ju inte det liv jag hade ”beställt”, finns det ingen reklamation? Jag tittar på honom där han ligger i sin lilla säng, och skulle så gärna vilja känna några moderskänslor, känna kärleken. Men det gör jag inte. Det känns så sorgligt.

Vi pratar inte så mycket om alla de detaljerade jobbiga frågorna. Vi konstaterar båda att det är i stort sett det enda vi tänker på – men samtidigt är går det rätt snabbt innan vi försöker börjar plocka upp positiva saker. Det är som att vi medvetet försöker tvinga oss att inte dyka för djupt.

Jag säger att jag önskar att vi blir en glad och positiv familj trots omständigheterna. En familj som gjort något bra av situationen. Jag vill inte bli bitter.

Albert säger något av det finaste jag hört honom säga. Vi får se det som ett äventyr. En resa som vi inte gjort annars. Det blev kanske inte som vi hade tänkt oss, men nu får vi lära oss nya saker istället.

I efterhand förstår jag inte hur vi lyckades försöka peppa varandra sådär trots att vi mådde så dåligt båda två. För inombords fanns det egentligen ingenting som kändes positivt.

Men helt klart så hjälpte oss båda. Det var som att vi gjorde en överenskommelse om hur vi skulle gå vidare. Att vi skulle fixa det här,  även om det inte alls kännes så just då.

15:30: På eftermiddagen kommer farmor och farfar med Lova. Vi är rätt bra på att hålla masken för Lovas skull. Det känns skönt att försöka vara normal. Och det känns bra att få visa upp lilla Melker. Han är faktiskt ganska söt. Slutet av eftermiddagen känns lite bättre.

Mina älsklingar.

Måndag 6/1

Vi sover extrem dåligt båda två. Morgonen är jobbig och det är mycket tårar. Albert åker hem för första gången.

Jag drar mig från att vistas ute i dagrummet. Det gör för ont att se alla andra lyckliga föräldrar, så jag håller mig på rummet.

Trots det blir inte dagen långsam eller ensam. Det enda jag gör sedan lilleman kom är att styra upp maten för honom. Han skall äta var tredje timma. Först är det amning, sedan får han extra mat av personalen eftersom han inte får i sig tillräckligt själv. Samtidigt sitter jag och pumpar. Det hela tar upp emot 1,5 timma. Däremellan får man tvinga i sig lite mat och hela tiden kommer det personal i olika ärenden och provtagningar. De pratar, stöttar och kramas. Sedan är det amning igen.

Matdags.

På eftermiddagen kommer mamma och pappa. Det känns skönt att de får träffa Melker. Och skönt att träffa dem.

Tisdag 7/1

Ytterligare en riktigt jobbig natt och förmiddag. Det känns lite som att starta om varje morgon.

Albert kommer över dagen. Idag är det mormor och morfar som tar över barnpassningen. Lova verkar inte ha påverkats nämnvärt av allt som hänt. Hon har haft det bra med farmor och farfar och är sitt vanliga strålande glada jag. Det känns väldigt skönt och jag är så tacksam för all hjälp vi fick.

Dagarna går så fort. Vi pratar en hel del. Gråter ibland. Men det går framåt. Vi har rätt mysigt också. Sitter där i våra sängar och äter, ammar och pratar på ett sätt som man aldrig tar sig tid att göra hemma.

Mera matdags.

Melker ligger nästan hela dagarna i sin säng vid fönstret för att försöka bli av med gulsoten utan att behöva ligga under sollampa. Med regnet konstant droppande utanför fönstret känns effekten tveksam, men han verkar inte bli gulare i alla fall.

Dagens projekt är namnet. Men det går ganska enkelt. Melker hade funnits som kandidat redan när Lova kom, och känns rätt på nått sätt. Inga långdragna förhandlingar den här gången J

Eftermiddagen blev riktigt bra.

Dessutom har jag fått min dator och när Albert åkte hem kastar jag mig på den. Jag känner mig alldeles euforisk av lycka av att vara en del av verkligheten igen. Älskade lilla dator! Kanske var det för att det äntligen var något som kändes normalt, som det vanligt gamla livet.

Lite mail, lite tradera,  kolla lite kort från kameran. Han är allt bra söt den där lille killen i alla fall. Natten efter det så sov jag som ett barn.

Kvällsmys med datorn, Melker och jag.

Onsdag 8/1

Här någonstans har det verkligen börjat  vända. Albert sover hemma med Lova och kommer hit igen över dagen.

Albert och jag har båda en riktigt bra morgon och kan så sakta börja glädjas och tycka att det är riktigt mysigt att pyssla med Lilleman. Ligga med honom på bröstet och titta på honom de korta stunder han är vaken.

Vi är på ultraljud på en annan avdelning och får det konstaterat att inte har något stort hjärtfel som måste opereras. Två små hål mellan kammarna (blåsljud), men de förväntas växa igen av sig själv. Vi känner enorm lättnad även om varken Albert eller jag egentligen trott att det skulle vara något stort fel. Det kändes inte så på läkaren där under de första dagarnas undersökningar.

Nu börjar de överbeskyddande moderskänslorna smyga sig på. Han är så liten där han ligger på undersökningsbordet med alla EKG lapparna över hela bröstet. Han blir så ledsen när de skall ta bort dem. Jag tror att det är när vi nu plötsligt måste ha ansvar för honom och ta hand om honom utanför BB’s väggar som något händer inom mig.

Vi äter lunch och har det allmänt trevlig. Efter ett tag ringer vi våra föräldrar och tänker att vi kanske skall berätta det goda nyheterna. Det visar sig att samtliga anhöriga har varit till sig av oro inför den här undersökningen och gått och vankat av och an där hemma i väntan på att vi skulle höra av oss. Och där satt vi och käkade lunch i godan ro. Förlåt allihopa!

Vi får äntligen in nyheten om att vi fått en lillebror på Facebook. Aldrig hade vi kunnat drömma om det gensvar vi fått. Vi är så otroligt, otroligt tacksamma och rörda över alla fina ord och all uppvaktning.

Dessutom har vi fått minst en hand full kontakter till andra familjer som har barn med Downs. Efteråt får jag höra av en barnmorska att dessa familjer ofta är väldigt hjälpsamma eftersom de fått så bra stöd själva när de var i samma situation. Det känns bra och lite mindre ensamt än det nog hade gjort annars. Facebook från sin bästa sida!

Torsdag 9/1

Nu rullar det på. Lillemans gulsot verkar stabil och vi klarar oss utan solning. Matningen går också framåt och jag producerar mjölk för glatta livet. Tre gånger så mycket som han behöver. Kylskåpet är fullt av våra flaskor. Jag slipper pumpa vilket är skönt.

Alberts syster Linda hjälper till att rodda kläder. Det mesta vi har sedan innan drunknar lilleman i. Hon gör en heroisk shoppingrunda till Kungsbacka med två barn och ett uppdrag att hitta tröjor i storlek 44. Tydligen svårare än det kunde tyckas – men hon lyckas till slut med kommentaren: ”men jag minns inte riktigt vad det är jag köpt”. Tack Linda, du är en ängel!

Jag har tjatat om att få åka hem nästan sedan jag kom till BB. På eftermiddagen får vi äntligen grönt ljus. Imorgon åker vi hem!! Det känns helt rätt. 

Fredag 10/1
Det känns som man börjat bli lite smått institutionaliserad och det är lite läskigt att tänka på hur det blir att komma hem. Tänk om det blir jättejobbigt att komma tillbaka dit där allting är som förr.

Efter daglig mätning och lite lunch bär det av i alla fall. Men det blir aldrig jobbigt. Räddningen är nog att min pappa är hemma (och gräver trädgårdsland åt oss mitt i vintern...). Och strax efter kommer Alberts mamma och pappa med middagsmat (tack gulliga!). Huset är fullt och det finns inte tid att fundera så mycket.

Jag går och hämtar Lova på förskolan. Får bita mig i läppen för att inte börja gråta när hon slänger sig runt halsen på mig. "Min mamma!" Hon ser så annorlunda ut. Har hon växt på en vecka? Händerna ser galet stora ut. Och vad munnen går på henne. Inte tyst en sekund. Vad man hinner glömma på en vecka.

Kvällen blir precis som vanligt. Det vill säga inte alls som man tänkt sig. Melker kräks upp allt jag lyckats få i hans lilla kropp. Så det slutar med att när maten är klar sitter jag och ammar och Lova är så hungrig att hon får äta själv. Det är härligt normalt okontrollerat rörigt, till skillnad från sjukhusets likartade dagar och inrutade rutiner. Gud så skönt att vara hemma. Nu kan det livet äntligen fortsätta!

Utskrivning från BB.

På väg hem.

Äntligen hemma!

Lite blandade bilder

Melker 12 dagar gammal / Lova en dag gammal. Inte helt olika.

Melker 9 dagar gammal / Lova en månad gammal. Här syns skillnaderna mer.

Melker 7 timmar gammal och lite svullen.

Fräsch och ny BB avdelning.

Inte riktigt så här jag tänker mig sjukhusmat...