Då börjar det - det nya livet

Jaha, då var man hemmafru igen då. Igår började Albert att jobba efter över en månads ledighet med julledighet och allt. Känns rätt skönt att få lite rutin i vardagen igen.

Men shit vad tiden går fort när man är hemma. Vad är det som händer egentligen? Känns som man lever i någon slags parallell tidsdimension som går i dubbla hastigheten. Samma tidsdimension som gäller för semestrar och pensionärer.

Igår lämnade jag på dagis 09.00, beställde en ventil till en ammningspump (mössen åt upp den gamla :/), skrev ett halvt mail till en vän innan vi fick strömavbrott och handlade två kassar mat. Det var hela dagen! Sen var klockan 15.00 och det var dags att hämta Lova igen. Hade jag varit anställd av mig själv så hade jag gett mig sparken :)

Hämtning av Lova med nya vagnen.

Lille Melker mår bra och han fortsätter att sova för det mesta. Får lite dåligt samvete för han ligger så mycket där i sin babylift. Men det märks ändå lite skillnad på kvällarna, han börjar han bli lite mer vaken och det är mysigt att sitta med honom i knät medans han sitter och kikar.

Vi har fått en hel del tips om länkar till diverse bloggar, radioprogram, Svenska Downföreningen mm. Som jag har nämnt tidigare har alla våra vänner och vänners vänner varit fenomenala med att dela med sig. Men hittills har vi inte läst nästan någonting. Jag tror att våra vänner har googlat och vet mer än oss just nu :) Men jag planerar att börja i veckan. Vi får väl se om jag lyckas skjuta upp det eller om det blir av. Det skall tydligen finnas tre bra filmer att se på Svenska Downföreningens hemsida om olika delar av livet:
http://www.svenskadownforeningen.se/stod-oss/kop-av-oss/valkommen-till-var-vardag/

På fredag kommer som jag nämnt tidigare kurator och en sjukgymnast hit. Håller på att samla på mig en hel hög med frågor. Undra hur mycket tid de har.... Vad vi har hört från flera håll så är det viktigt med stimulans för de här barnen. För att få upp dem på banan och utvecklas så tidigt som möjligt - eftersom det tar lite extra tid att lära sig. Det där är jag nyfiken på. Om man kan göra något redan nu.

Det enda jag kan komma på är lite nack-träning. Känns som att det kanske är en bra förutsättning för att kunna krypa. Det var vi dåliga på med Lova. Hon skrek i högan sky så fort man la henne på mage. Men Melker är riktigt stark i sin nacke. Och sen protesterar han ju inte så högt heller :) Han är låter nästan ingenting alls. Gruffar och grymtar lite om han är missnöjd, men skriker gör han inte mer en några sekunder.

Nähä, då var det tid för lite lunch kanske. Och bara en timma kvar tills det är dags att hämta Lova igen.....