Sorgsen och tacksam

Det blev ingen liten lillebror.

För en vecka sedan miste vi det andra lilla syskonet till Melker. Allt som allt, fem stycken små syskon som inte fick bli till.

Jag har tänkt och gråtit så att huvudet känns alldeles tomt. Samma tankar har fastnat i någon slags loop och munnen upprepar samma ord som repig gammal grammofonskiva.

Jag funderar inte på ”varför” den här gången. Det spelar inte längre någon roll. Nu blir det inga fler syskon. Det är för jobbigt, oddsen för dåliga och åren för många.

Tankarna som inte får någon form är de om familjen, framtiden och Lova.

Det här syskonet kändes så viktigt för Lovas skull. För att hon skulle ha någon som förstod. Hur bra allt än kommer att bli – så är det ingen av oss som riktigt kommer att förstå.

Hur är det att ta hem kompisar när man är 14 år och bara vill vara som alla andra. Hur är det att se blickarna som ofta vänligt och nyfiket kikar på Melker. Som vuxen har jag inget i emot dem – men hur är det när man är barn? Att aldrig få vara en ”normal” familj och gud vet alla situationer som kommer att dyka upp och som kommer att vara Lovas vardag.

Men det här syskonet var såklart inte bara för Lova. Jag såg fram emot att stänga dörren om tre små knattar på kvällen. Tre ruffsiga små huvuden framför tv:n. Stökiga, bråkiga men roliga semestrar. Diskussionerna runt matbordet. Jularna. Det hade blivit mer av allt. Och på något sätt kändes som att det hade neutraliserat Downs-halten i familjen.

Nu är det som det är. Och vi står med ett ben på samma ruta som när Melker kom. Man hade skapat sig förväntningar. Men de börjar redan så smått att mattas ut.

Man trillar ner i små gropar, men där emellan är det lätt att hitta det som är positivt. Vi har så mycket att vara tacksamma för - och det finns så mycket värre som kan hända. Livet blir kanske lite lättare så här.

Nä, dags att hoppa i säng. I morgon bitti skall här tränas bort orättvisa graviditets-kilon.

Natti natti kära vänner. Ta hand om er och de ni älskar!