Melker 015: 4% av mitt liv

18 månader blir den lilla mannen om ett par dagar. Det blir nästan 4% av mitt liv.

Det låter så mycket. Men allt känns fortfarande så nytt.

När Melker är 15 år, kommer vi att vara proffs på det här. Och då kommer Mr John Langdon Down ha varit närvarande i en tredjedel av mitt liv. Och jag kommer att vara över 50 år. Det känns mer skrämmande att bli gammal….

Och om 2 månader börjar lille mannen förskolan. Det känns märkligt. Att lämna honom bland alla de stora barnen. Han har ju halkat efter vid det här laget. Känns kanske ungefär som en 12-15 månader.

Lite litet? Det får ge sig. Vi tar det som det kommer. Men vi har fått en resurs till gruppen. Jag har glömt av hur många timmar. 18 per vecka kanske.

Så det är nu det börjar. Det som alla pratar om. Hittills har vi egentligen inte haft något betungande extrajobb med Melker. Det i särklass jobbigaste har varit att tänka och sortera alla tankar.

Men det är nu det börjar. Nu är det dags att vässa armbågarna och börja stå upp för Melker.

Resurstimmar, träning, avstämningsmöten, teckenstöd, specialpedagoger och synkning med habilitering. Sådant kommer att bli en del av vår vardag.

Jag har aldrig gillat att vara till besvär. Men besvär är vad vi kommer att behöva vara.

Känner mig redan trött på det. Avmätt.

Undra hur det skall gå.

Men på nått sätt måste det gå.

Ibland funderar jag på vad som händer om man bara struntar i att fajtas, träna, teckna och heja på. Bara älska.

Lite lagom får vara svaret.

Ketchupeffekten

Jag jämför inte längre Melker. Det finns liksom inget att jämföra med. Det gör mig inget alls att han halkar efter. Och det känns väldigt bra att det känns så. Det måste betyda att vi har landat lite.

Utvecklingen går som i långa trappsteg (som de där långa vid centralstationen i Borås - eller som tåget själv). Det står stilla i perioder och plötsligt skuttar det till. Ibland kan det kännas lite frustrerande när inget händer på ett tag. Men så plötsligt kommer ketchupen.

Och här är månadens ketchup.

Jag står. Sedan en vecka tillbaka så står Melker själv. Fixar han första stegen innan dagisstarten?

Jag läser. Han är så förvånande duktig på att bläddra i böcker. Även med tunna sidor. Han älskar böcker och sitter koncentrerat och bläddrar och bläddrar. Sitter man och läser och tecknar med honom blir han så glad att han knappt kan sitta still. Han pekar, skrattar och är så lycklig som en mänsiska kan bli.

Jag bygger. Klossar är också kul Försöker enträget att bygga med dem – det går någon gång ibland.

Jag försöker klä på mig? Lika koncentrerad som med böckerna, kan en lång stund tillbringas med att försöka dra diverse kläder över huvudet. Som en brottningsmatch med mammas nylonstrumpor till exempel.

Bra kl 6 på morgonen när man vill sova. Ned med Melker och lite kläder på golvet bara -så har man minst en kvart till...

Jag älskar studsmattan. Bra balansträning är det också.

Och toapapper såklart! Och att stoppa leksaker i toaletten.