Melker 015: Liten lägesrapport

För det mesta kan jag inte sluta skriva när jag väl satt mig vid tangentbordet. Får stoppa mig själv från att inte skriva en hel bok av bara farten. Men tydligen finns det vissa dagar när det bara är tvär stopp :)

Här kommer i alla fall en höstrapport från en lite trött och hostig familj. Dock inte Melker som äntligen är frisk efter 5 veckors förkylning.

Dags för ögonkontroll

Det finns en vårdplan för barn med DS. Ett antal läkarbesök som genomförs efter en viss plan. För ett mammahjärta är det en skrämmande lista av ökade risker möter dem genom livet. Hjärtfel, synfel, nedsatt hörsel, tarmproblem, autism, depressioner, alzheimers mm.

Andra problem finns det egentligen inte ökad risk för – men eftersom det är så viktigt att de till exempel hör och ser tillräckligt bra för att inte tappa mer fart i utvecklingen än nödvändigt – görs också en del vanliga kontroller extra tidigt.

Öronen är redan kollade - nu var det ögonens tur. Efter ficklampsundersökning, stora-pupiller-droppar, lite väntan och mer ficklampsundersökning blev Melker tills vidare godkänd. Ingen starr. Lite översynt eller närsynt (kan aldrig hålla isär de där två), men det är tydligen många barn i den här åldern.

Vi pustar ett litet tag. Näst på tur är återkontroll av Melkers små blåsljud på hjärtat nu på torsdag. Hoppas så innerligt, innerligt att det skall gå bra.

"Man tager vad man hafer"; Lova & Melker, båda nedstuvade i babyskyddet som Lova växte ur när hon var 10 månader. Kungsbackas sjukhus var större än tidsmarginalen den här dagen.

...och dags att lära Melker tecken

Jag läser vidare i min bok "Språkutveckling hos handikappade barn" - och nu är det dags att börja med övningar för att så småningom lära Melker att teckna.

Jag har kört lite tecken med Melker ett tag här redan. Äta, gott, vatten, slut, god natt, bra, duktig... Men det är lätt att det blir lite sporadiskt när man inte får någon respons. Lite som att prata med sig själv.

Övning vecka 1: På bara några försök lyckades jag lära Melker att räcka mig sina händerna när jag sträckte ut mina mot honom. Kände mig mycket nöjd med både Melker och mig själv den veckan.

Övning vecka 2: Att vinka. Har vinkat och vinkat i tre veckor nu - men det verkar stört när omöjligt. Fast när man tänker efter - varför skulle man vilja sitta och vifta med en handen utan någon anledning alls. Det finns ju ingen direkt motivation.

Övning vecka 3: Sen har vi tecknet för boll som vi bara har övat lite grann. Det dröjer säkert länge än innan han kommer att teckna det själv - men någonstans skall man ju börja gissar jag.

Teckenspråk har en fördel framför talat språk. Man kan handgripligen visa hur orden skall "uttalas". Men sedan blir det lite som de blir när små barn tecknar. Man får nog ha ganska god fantasi till att börjar med.

Lite gulligt är att en del barn jollrar på teckenspråk. Det kan se ut som att de sitter och gör något oförståeligt tecken, men de testar helt enkelt bara lite. Precis som vanliga barn gör med talet.

Vägen till en liten, liten mans hjärta....

Bland det roligaste Melker vet är att stå upp - näst efter mat. Att sitta är också helt ok. Men att ta sig framåt har inte alls verkat speciellt intressant. Att hasa sig bakåt går bra - men mest av någon slags slump, sådär som ungar brukar göra.

Men så vad det det här med motivation.

Efter otal resultatlösa försöka att hjälpa honom framåt, funderade jag ett slag på vad som motiverar honom mest. Mindre än 5 minuters senare så hade mammas lilla sötpropp hasat sig fram och mumsade nöjt på det lilla smörgåsrånet.

Det fungerar i stort sett bara på mat - men nu vet han i alla fall hur man gör :)