Plötsligt händer det!

Jag minns den där dagen när vi fick brevet med resultatet från kvadrupel testet. Det var fint väder -  jag tror det kan ha varit semester för Albert var hemma. Han satt vid köksbordet och åt eller grejade med något. Jag hade varit och hämtat posten och öppnade den i köket.

Det känns som jag läste brevet lite slentrianmässigt - jag hade inte förväntat mig något uppseendeväckande resultat. Risken med Lova hade varit ”Mycket låg”. Denna gångnen var resultatet ”Låg”. Jag berättade för Albert och frågade om det var någon vits med att spara brevet. Han sa nej och jag lägger brevet i papperskorgen.

Så många gånger jag har spelat upp den här scenen framför mig... Det är såhär jag minns det. Men sedan vi fick första frågan om vi gjort något test – så har jag ältat den här scenen om och om igen.

Det som har suttit som en klump i magen är ”tänk om jag misstolkat resulatatet”. Läst fel. Läst det för fort. Det gick väldigt fort innan det hamnade i papperskorgen.

Det ändrar ingenting. Men hur skulle jag känna inför det genemot mig själv om där faktiskt stod att det fanns en ökad risk. Och den absolut största oron – hur skulle Albert ta det. Tänk om det är mitt ”fel” allt det här. Kan man förlåta något sådant?

Eftersom jag slängde brevet har jag inget resultat att leta fram. Trots att det är så jag minns det, har jag ändå gått igenom posthögen två gånger.

Jag vet att jag måste ringa MVC för att få det ur huvudet. Men jag drar på det. Till slut ringer jag. Till slut kan jag pusta ut. Risken var beräknad till 1/1007.  Vidare utredning görs någonstans runt 1/200 enligt tjejen på telefon. Det är som varm mjölk med honung som fyller hela magen. Jag är så glad när jag får berätta restultatet för Albert  - igen.

Information om sannorligheten att få ett barn med Down syndrom från 1177:

”Sannolikheten vid 35 års ålder är ca 0,3%. Vid 40 års ålder är sannolikheten 1% för att vid 45 års ålder ligga på 5%.”

Eftersom jag var knappt 37 år när jag blev gravid så borde den genomsnittliga sannorligheten ligga på ca 0,6%. Vårat resultat var på 0,1%. Om jag tänker rätt så låter det som en ganska bra bit under snittet för min ålder.

2013 föddes ca. 113 500 barn i Sverige. Ungefär 1 på 800-1000 föds med DS. Man brukar säga att det är ungefär 130 barn per år. Så ni förstår – Melker är verkligen en speciell lite kille J Han är 1 av 130 nyfödda i hela Sverige.

Som en liten jämförelse: Att vinna på en trisslott är i genomsnitt 1/5 - dvs 20%.  

Tja, vad säger de: ”Plöstligt händer det!”

Men jag är bara så himla glad att det där brevet inte sa något annat än det jag mindes. Och oavsett hur tankarna går fram och tillbaka kring detta, och hur orättvist och oturligt det än kan kännas; så njuter jag massa av att få gå in och lägga mig och få snuffa och lukta på våran härliga lilla Melker innan jag går och lägger mig.

Natti natti!