Melker 015: november 2015

Ja det råkade visst bli det. Ett litet tillfälligt avbrott. Vardagen är igång och tiden finns ibland helt enkelt inte.

Precis runt förra månadsskiftet hade vi en väldigt ”Melker-intensiv” period. På 1,5 vecka avverkade vi:

En allmän provtagning (immunbrist, gluten och gud vet vad mer)
En ögonundersökning
Ett första möte med habiliteringen på förskolan
4 dagars downs-baby-läger

Att dessutom få till hämtningar, lämningar och arbetstider. Ja ni förstår nog.

Sjukhusbesök

Provtagningen gick nog bra för vi har inte hört något. Ögonundersökningen var en enklare variant utan ögondroppar den här gången – men ingen starr eller glasögon så här långt.

Förskolemöte

Näst på tur var möte på dagis. Sjukgymnasten och logopeden som vi träffat sedan Melker var liten, kom och träffade förskolepersonalen. Dessutom var där skolans specialpedagog och rektor.

Allt som allt 10 personer som satt och pratade om Melker i 1,5 timma. Om hur det går på förskolan, framstegen, om hur han sitter i sin stol, vilka skor han har, hur hans tår pekar, om teckenspråk.

Det känns otroligt priviligierat att så många människor finns med och stöttar i Melkers framtid.

Det enda som egentligen känns svårt med förskolan är att det känns som att man har sådan liten påverkan och inblick i vad som händer där. Man får bara lägga sin tillit och förhoppningar till personalen och hoppas att de gör vad de kan med den knappa tid och resurser de har. Men vi tycker mycket om vår personal -så jag försöker att slappna av i det.

Baby läger

Någon dag senare drog vi till Ljungskile folkhögskola på babyläger.

4 dagar och 12 familjer med barn ½-3 år. Föreläsningar om teckenstöd, pedagogik och diskussionsforum. Och mat och fika i massor.

Det är skönt att träffa andra DS-familjer av flera anledningar. En av de största för mig, är att det känns så skönt att träffa andra familjer i samma situation. Att det inte är några konstiga miffo-problem-familjer. Utan helt vanliga, supertrevliga människor man träffar.

Det har också varit skönt att träffa äldre barn och se hur bra de klarar sig.

Och visst skall man inte jämföra barn – men vilken förälder gör det inte ändå? Innan vi varit på någon sådan här träff – så hängde liksom mycket ovisshet i luften. Vad är ”normalt” för Melker egentligen?

Här ser man att alla de här supersöta små pluttarna har starka och svaga sidor precis som andra barn. Någon går tidigt. Någon tecknar hur bra som helst. Någon har börjat säga sina första ord.

I vardagen känner jag inte att vi är så speciell annorlunda. Men ändå känns det lite skönt att vara som alla andra för ett slag. Det finns nån slags gemensam nämnare. Och alltid något att prata om.

Utveckling

Hur går det då med allt?

Melker fyller snart 2år. Lite krasst och trubbigt skulle jag säga att är på nivå av en 1,5 åring. Vissa dagar känns det som det går så oändligt långsamt. Men förskolepersonal och habiliteringen är så positiv och pekar på framstegen. Det känns skönt att de påminner när det känns segt. Och visst finns de där.

Den mest tydliga skillnaden är hur bra han går. Lite stapplande, ja visst, men allt stabilare och snabbare.

Han har tecknat sina första tecken. Äta och Hund. Det är stort.

Sedan tidigare säger han brum till bilar, och de första orden också ”Titta” och ”Titta där” har funnits med ett tag. Men nu kommer även antydan till orden ”Hoppa” och ”Baba” (Babblarna-figurerna).

Munnen går i ett på honom. Han ljudar och låter. Han som var så tyst så att läkaren skickade oss till ett extra öron-besök. Det känns hoppfullt.

Men viktigast av allt – så finns glimten där. Glimten i ögonen. Nyfikenheten och drivet som känns så skönt att se. Att medvetet slänga saker bakom soffan eller gömma saker överallt. Att han tar sig upp och ned i soffan själv utan några som helst problem. Att han kör med bilar på golvet och leker i leksaksköket. Sådana små saker.

Det jobbigaste är nog bristen på att ta in talet. Att han ofta inte känns som att han förstår ett smack av vad man säger. Det känns som att prata med en vägg. En vägg med ett extremt charmigt leende som förlåter allt.

Dags att sova!

Må väl!