Melker 015: januari 2015

Ett år har snart gått. Sedan den 4 januari 2014. Ett år sedan vi låg på BB med den lilla, lilla bebisen i den där plastbaljan bredvid sängen. Allt var så främmande, omvälvande och framförallt var det så mycket tankar.

Samma lilla bebis har fått så många pussar och har gett oss så många underfundigt fantastiska leenden.

Samma lilla bebisen ligger nu på vardagsrumsgolvet med pappa och slår på Ipaden. Han är fortfarande ganska liten. Men har varit med oss så länge.

Jag bryr mig inte längre så mycket om vad Melker kommer att klara och när. Förväntningarna som fanns på livet, är utsuddade sedan länge. Och det gör inte så mycket. Det jobbigaste är att inte kunna ersätta dem med nya förväntningar. Att inte kunna ha funderingar på framtiden. Eller att ha för många.

Hur man än försöker så landar man hela tiden i att man ingenting kan veta.

Som jag nog nämnt tidigare. Så började det redan inne på läkarens lilla rum bara minuter efter beskedet för ett år sedan var ”kommer vi kunna åka på skidsemester nu?”. Så banalt. Så konkret. Så himla konstigt.

Sedan vet jag att jag tänkte ”hur fungerar sådana här barn, kommer han att kunna säga eller visa att han älskar mig, knyta an till oss som föräldrar”. Och det gör han ju. Det vet jag nu. En erfarenhet rikare. Jag hade aldrig ens funderat på hur viktigt det är tidigare.

Första dagarna kretsade tankarna också kring uteblivna barnbarn. Hur familjemiddagarna kommer att bli. Hur allt det här kommer att påverka Lova, och att vi måste få tid till henne och oss själva.

Sedan har det passerat tankar om språkutveckling, sömnsvårigheter, om han kommer att bli en liten rymmare, behöver vi sätta upp staket? hur skall det bli i skolan, blir han bjuden på barnkalas, när flyttar han hemifrån.

Ett år innehåller många tankar.

Svårast har av alla har syskons-situationen varit. Hur blir det med lekar, minnen, ansvar. Ur vissa aspekter blir Lova ett ensambarn, ur andra aspekter är hon det inte alls.

Och så har vi bubblaren - påverkan på vårat vardagsliv. Hur länge behöver Melker ”minut-passas”. Det verkar vara en tung puck när man läser diverse forum.

Som tur är, är det bara de dåliga dagarna som de här tankarna egentligen berör mig. Och de dagarna är numera lätträknade.

Det räcker att titta på bilderna nedan, så är det ändå ganska lätt att skjuta tankarna åt sidan och leva i nuet. Bara passa på att mysa. Passa på att borra ned näsan i nacken och bara fyllas av bebismys. Att se Lova och Melker så smått börja leka tillsammans. Att få familjekramas.

Snart börjar vardagen igen. Om mindre än en vecka sitter jag där på min kontorsstol – med garanterad barn-abstinens. Då skall jag gå in och titta på de här bilderna och längta hem: